Om Bohusläns dialekter

AV BIRGIT FALCK-KJÄLLQUIST

Liksom andra nordiska dialekter är de bohuslänska folkmålen lokala varianter av det språk som talades i Norden för ungefär 1000 år sedan. Man brukar anse att skillnaderna mellan olika områdens dialekter på den tiden inte var så stora och att mera betydande skillnader mellan olika dialektområden utvecklades under medeltiden. Det är viktigt att tänka på att dialekterna inte är ett slags avarter av de olika riksspråken utan är lokalt utformade varianter av gamla nordiska fornspråk. Det svenska skrivna riksspråket växte fram under slutet av 1500-talet och under 1600-talet och det talade riksspråket har fått vind i seglen först under 1900-talet.

År 1658, då Bohuslän blev svenskt, fanns det alltså inte något svenskt eller danskt eller norskt talat riksspråk. På det norska Östlandet talade man sina olika dialekter. Västgötarna, som var bohuslänningarnas grannar i syd och sydöst, talade sina västgötska mål, dalslänningarna, grannarna i öster, talade sina olika folkmål liksom folket på Jylland och de danska öarna.

Såväl under forntiden och medeltiden som under nyare tiden var människorna i Bohuslän genom både fredliga och krigiska kontakter utsatta för kulturell påverkan av olika slag. Under medeltiden, då Bohuslän var en del av Norge och liksom resten av Norge under dansk administration, var det naturligt att dialekterna i Bohuslän liksom de språk som talades i Halland och i Skåne påverkades såväl av det språk som talades på Själland, som var danska rikets ekonomiska, politiska och kulturella centrum, som av språket i den sydöstra delen av Norge. Under den epoken var landskapet delat i två administrativa områden, dels Ranrikesyssla eller Viken, som i stort sett omfattade den norra delen av Bohuslän, dels Älvsyssla, som bestod av södra Bohuslän. Den här gamla administrativa uppdelningen av Bohuslän har haft mycket stor betydelse för hela det bohuslänska kulturlandskapet. Man fiskade t. ex. på olika sätt och med olika redskap i norra och i södra delen av landskapet och bebyggelsen har olika karaktär i norra och södra Bohuslän.

Det är alltså av olika skäl mycket naturligt att dialekterna i norra delen av Bohuslän avviker från de mål som talas i södra delen av landskapet och att nordbohuslänskan på många sätt står nära den dialekt som talas på det norska Östlandet, medan man i sydbohuslänskan i större utsträckning finner drag av såväl götiska och danska som norska mål. Det är också naturligt att de delar av området som gränsar mot Dalsland respektive Västergötland innehåller språkgods från dessa områdens dialekter i högre grad än andra delar av Bohuslän.

I väster gränsar Bohuslän mot havet. Det betyder att här möttes köpmän från såväl grannområden som från Nordsjöns och Västerhavets alla kuster till köpstämmor av olika slag. Sjöfarten utefter den bohuslänska kusten var livlig och bohuslänska köpmän drev handel med främlingarna. Bohuslänska fiskare träffade fiskare från olika länder runt Nordsjön och vid Västerhavet ute på bankarna, i fiskelägen eller hamnar där de sålde fisk. Detta har också satt sin prägel på bohuslänskan. Bland annat har säkerligen flera låneord, t.ex. steambåd för ångbåt kommit in i språket den vägen. Det är alltså många olika yttre faktorer som givit de bohuslänska målen deras speciella karaktär.

Dialektala särdrag uppkommer vanligen genom att ett område tar upp en nyhet som inte accepteras i ett annat område. En av de äldsta innovationerna på nordiskt språkområde är den företeelse som kallas a-omljudet och som innebär att ett gammalt, senare bortfallet a påverkade ett u i föregående stavelse så att det utvecklades till ett o-ljud. Den här utvecklingen inträdde redan i urnordisk tid och är vanligast i västnordiska. Ingeborg Hoff, som ingående undersökt dialekterna i Östfold, påpekar att a-omljudet tycks vara genomfört i inre delarna av Östfold på samma sätt som i andra norska mål och nämner som exempel bl. a. kolle som svarar mot rikssvenskans kulle, holt som svarar mot rikssvenskans hult och moll som svarar mot rikssvenskans mull. Hon anför dock vissa exempel på ord med bibehållet u och anser att bibehållet u i ord som mull och hull liksom uttalet gulv för golv i Skee socken i Vätte härad och i Sörbygdens härad pekar mot att a-omljudet inte är genomfört i samma utsträckning i Västergötland som i inre Östfold och att Bohuslän, där alltså ordformer med bibehållet u förekommer, möjligen kan ses som ett övergångsområde mellan Östfold och Västergötland. Man kan dock observera att man säger kolle för kulle och bolle för bulle med genomfört a-omljud såväl i Västergötland som i Östfold.

En annan mycket gammal omljudsföreteelse, även den i huvudsak västlig, är det äldre nordiska u-omljudet. Här har ett senare bortfallet u påverkat ett a i föregående stavelse så att t.ex. ett vall i de områden där u-omljudet verkade utvecklades till voll. Enligt Ingeborg Hoff förekommer voll i hela Östfold och även i delar av norra Bohuslän, medan Skee socken i Vätte härad i norra Bohuslän och hela Sörbygdens härad har vall. Jfr även fågelbeteckningen trost i Östfold och norra Bohuslän medan södra Bohuslän och största delen av Västergötland har trast. Ett annat exempel är den omljudda formen kåst som är den vanliga dialektformen för ordet kvast i t.ex Östfold och norra Bohuslän. Södra Bohuslän har den icke omljudda formen kvast.

I norra Bohuslän och i yttre Östfold säger man kne, tre, fe med bevarat gammalt långt e för knä, trä, fä på samma sätt som i norra Dalsland, och i västra och norra Värmland. I södra Bohuslän och i Västergötland däremot säger man knä, trä, fä.

Ett annat västligt drag är att man i delar av Bohuslän liksom i Östfold säger stela och stert och inte som i östra delen av Sverige stjäla och stjärt. Det här beror på att man i väst har behållit gammalt kort e i den här ställningen. Österut däremot har gammalt kort e blivit jä framför ett (senare ofta försvunnet) a i ändelsen.

Typiskt för Bohuslän, speciellt norra delen av landskapet, är att man här liksom t.ex. i Östfold har behållit gammalt långt u och alltså säger ku i stället för ko, snu i stället för sno och bru i stället för bro liksom även i vissa socknar i västra Värmland. I södra Bohuslän är det dock (i varje fall i dagens dialekt) vanligare med med o-former i de här orden. Här säger man alltså ko, sno, bro.

I Bohuslän liksom i Norge, och stora delar av västra Sverige (ex. Dalsland, Västergötland och Värmland) har nasalassimilationen verkat, dvs. nt blir tt, nk blir kk och mp blir pp. I de här trakterna säger man t.ex. vanligen bratt i stället för som i östra Sverige brant, sopp för rikssvenskt svamp och, i norra Bohuslän, dräkka (lin) för rikssvenskt dränka (lin). Det förtjänar dock att påpekas att det i norra delen av Bohuslän förekommer överraskande många oassimilerade former. Här säger man t.ex. drunkna och inte som i stora delar av västra Sverige drokkna eller drukkna.

Till skillnad från i sydsvenska och danska men i likhet med sydöstnorska och de flesta icke sydsvenska mål förekommer tjockt l i bohuslänska dialekter.

En viktig nyhet som de bohuslänska dialekterna fått söderifrån, antagligen från Själland, är att p, t och k efter lång vokal uttalas som sina tonande motsvarigheter b, d och g. Det här är ett språkdrag som karaktäriserar dialekterna i de gamla före detta danska administrationsområdena längs kusten åtminstone till och med Bohuslän och som också förekommer på norska Sörlandskusten på den såkallade bløde kyststriba. I hela Bohuslän säger man alltså båd för båt, greb för grep och vig för vik och, liksom i andra västsvenska, norska och danska områden, talar man om lys där andra dialektområden har ljus.

En annan söderifrån kommande företeelse är att g uttalas som w efter bakre vokal, dvs. i ord som t.ex. hage, som alltså uttalas hawe. Efter främre vokal uttalas g som j. Väg blir alltså väj.

Ett annat markant sydbohuslänskt drag är att man i delar av södra Bohuslän uttalar sk i t.ex. skina som s+k. Man säger också skö för sjö, skäl eller skel för själv och skärna eller skerna för stjärna. Ortnamnet Skärhamn på Tjörn uttalas alltså av invånarna på Tjörn med s+k, dvs. som Skerhamn. I Bohuslän är det här en relativt begränsad sydbohuslänsk företeelse.

Ett påfallande drag i Bohusläns dialekter är ett spetsigt eller surrande uttal av y och i. Dialekterna i norra delen av landskapet tycks ha ett spetsigare uttal av i och y medan ett (spetsigt och) surrande ljud är vanligare i södra Bohuslän och i Göteborg. Det sistnämnda surrande i-ljudet kallas i svensk språkforskning ofta Viby-i, därför att det också förekommer i Viby socken i Närke.

Också då det gäller olika ords böjningsformer skiljer sig den norra delen av Bohuslän från den södra. Som exempel kan man nämna att sängen, solen och bron, dvs. bestämd form av sådana ord som i dialekterna har feminint genus, i norra Bohuslän har formen sänge, sole och broe i dagligt tal, medan man i södra Bohuslän säger sänga, sola, och broa precis som i så många andra svenska dialekter. Vidare säger man i norra Bohuslän hästar och backar medan Sydbohuslän är en del av det stora sydsvenska område där det heter hästa och backa. En annan detalj är att ord som i sydbohuslänskan och andra svenska dialekter slutar på -er i pluralis, t. ex. nätter och rötter, i norra Bohuslän i stället kan sluta på -ar, dvs. nättar eller näddar och ruddar.

Slutligen kan det nämnas att ett flertal bohuslänska dialektord, t. ex. andnagel ànenaoel («tjockt» l) 'trasig hud (lösa flikar o. d.) vid nagelrot' förutom i Bohuslän endast finns belagda från danska och norska dialekter samt från Island och Färöarna, samt att vissa bohuslänska ord som t. ex. andglätt ànnglätt, ungefär 'blickfång, synfält, det man ser', utanför Bohuslän endast kunnat beläggas på Island och på Färöarna. Åtskilliga bohuslänska dialektord förekommer i såväl angränsande norska dialekter som i folkmålen i andra svenska landskap som hör nära samman med det västnordiska kulturområdet.

-- Birgit Falck-Kjällquist er dosent i nordiske språk ved Lunds universitet. Hun har vært arkivar ved Ortsnamnsrkivet i Uppsala og redaktør for Svenska Akademiens ordbok i Lund, og er nå leder for Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesakivet i Göteborg.